californicated

Nu ska jag berätta om något fashionerande som jag fått reda på av min farmor Sonja när jag skrev till henne att jag skulle flytta till Usa. När hon var i 20-årsåldern reste hon med båt över atlanten till Usa för att arbeta som barnflicka i Los Angeles. Resan tog ca 10 dygn och under de år hon bodde där kom en annan svensk tjej som hette Svea. Svea tog över farmor Sonjas jobb när hon sedan var tvungen att lämna Usa för att flytta hem till sin mamma i Sverige igen, men de har haft kontakt ända sen dess via brev.

Det är 63 år sen de träffades nu, men farmor har varit och hälsat på Svea några gånger. När min pappa och hans bror var på roadtrip i Usa strax innan jag föddes på 80-talet, bodde också de hos Svea när de kom till LA. Farmor har berättat för Svea om sina barnbarn och skickat bilder på oss, år efter år, så hon vet vem jag är och att jag är dotter till Bosse.

Jag kan knappt bärga mig tills jag åker nu och en av de första roadtrips jag kommer göra är att åka och hälsa på Svea. Hon är 95 år nu (!) och bor i Port Hueneme som ligger ca 10 mil norrut från Santa Monica. Jag fick foton av farmor för några veckor sedan och hon är så söt, ser ut som en riktigt genomsnäll gammal amerikaniserad dam som njuter av livet.

Jag skickade ett julkort till Svea när jag fått reda på allt detta och idag damp det ner ett brev från henne i min brevlåda, adresserat "Miss Sara Bergman" ?! Ja, det är väl bara att väja sig antar jag...

Hon skrev med sin knaggliga men oerhört vackra handstil hur roligt hon tyckte det var att jag skulle komma och studera i Cali och att jag var mer än välkommen! Jag blev så varm i hjärtat och ser så mycket fram emot mötet med denna dam, vars livserfarenhet jag aldrig ens kommer komma i närheten av.

Häftigt, minst sagt!

Ciao

Nyår. hmm... Förväntningar...mera förväntningar, dyr klänning som man köpt i panik två dagar innan fast man vet att den efteråt till 99% kommer hänga längst in i garderoben och stinka bortkastade cash. Lägg till alkohol, stress och att man inte har någon att passionerat kyssa på tolvslaget och voila! ...du har den perfekta nyårsfesten!

Orka?!!! Därför valde jag och Josefine i år att fira vår nyårsnatt i hennes lägenhet, qualitytime med underbart god trerätters middag bestående av:

• Förrätt: Bruschetta gjord på vitlök, mera lök och hackade tomater med färsk basilikatopping, till detta bjöds det på en fördrink med en touch av jordgubbar

• Varmrätt: Smördegsknyten med quornfilé och chevré och honung samt lite dijonsenap för att få till det rätta stinget. Till detta potatisgratäng samt en rucculasallad

• Avslutningsvis en god, fräsch gino. Hackad frukt i form av banan, kiwi och jordgubbar med ett täcke av vit choklad. Skjuts in i ugnen och det praktiskt taget gifter sig i munnen!!!



 

 

 

 

 

 

 

 

Ett och annat glas vin slank ner och vi var minst sagt rätt nöjda när vi såg ut över ett regnigt, blåsigt Göteborg och visste att vi slapp sätta foten utanför dörren. Det blev inte värre av att vi hade första parkett till fyrverkerierna!



Ett bättre nyårsfirande kunde jag inte haft just nu och jag kommer sakna denna tjejen så mycket när jag är borta.

 

L.O.V.E

Det är lustigt hur mycket av ens personlighet och självkänsla som sitter i rufset alltså. Under detta året har jag kämpat och kämpat med att få håret att växa ut. Jag ville ha det där svallande blonda håret och känna mig lika kvinnlig som de jag ser på gatan (ja inte den gatan). Men lustigt nog har jag bara känt mig instängd och mer och mer malplacerad i takt med att håret vuxit. Ungefär som om jag måste hävda mig för att folk ska få rätt intryck av vem jag är, eftersom det inte syns på håret. Låter kanske larvigt, men jag bara ÄR mitt korta rufs, det är gött att va tillbaka och jag känner mig kvinnligare än nånsin!!!

AUGUSTI 2007

AUGUSTI 2008

DECEMBER 2009

 

 

 

JUNI 2010 SEPTEMBER 2010 NOVEMBER 2010

 

 

DECEMBER 2010

 

 

 

 

 

 

 

 

Ciao!

Stressad. Just nu känns allting skit. Eller ja, inte allting kanske. Men typ allt. Väntar fortfarande på att csn ska ta ett beslut om ifall jag får låna pengar av dem till USA. Detta beslut är den enda lilla detaljen US Embassy saknar för att kunna slutföra mitt visum och skicka det till mig. De har även mitt pass, så slår detta fel kan det betyda att jag inte ens kommer in i landet. Känns otroligt bra, med tanke på att mitt flyg avgår från Sthlm- New York den 24 januari kl. 13. NOT!

Hur är läget annars då? Jo, jag jobbar på, känns inte som om jag haft nån jul i år i och med att jag jobbat. Men en liten julafton jag och min lillebror och 3 katter i min lägenhet. Så mysigt vi hade det. Köttbullar, jansson, skinka, sill och massa smaskigt! Somna rätt gött den kvällen kan jag säga...












Det börjar kännas att jag snart ska lämna nu. Blandade känslor. Får en liten tår i ögat då och då när jag inser hur många jag kommer sakna. Men jag är samtidigt på ett sätt väldigt glad och tacksam över att ha så många att sakna, vilket får mig att inse hur fina människor jag faktiskt har runt om mig i mitt liv idag. Tack!


Idag värmer solen mitt ansikte och jag sitter och kämpar emot att dra ner persiennerna. Att sitta på fjärde våningen och titta ut på takåsarna mot avenyn en dag som denna, får mig att för en kort sekund tro att det är högsommar. En liten detalj bara.....SNÖ!


Puss och kram hjärtebarn

...är vad jag har haft idag. Jag har legat lääänge i sängen, trots att jag som vanligt vaknade sjukligt tidigt för en ledig dag.

Men tillslut orkade jag mig upp och få i mig lite frukost, för att sedan dra mig iväg och hämta ett intyg från en utbildning jag påbörjade hösten -08. Ja, det är vår kära Centrala Studiestödsnämnd som hemskt gärna vill ha bevis på att jag gjort mina 7 veckor jag fått studiestöd för. Jag börjar bli lite stressad nu, i och med att allt ska ta så lång tid. Om jag inte hinner få beslutet från Csn i tid, kan jag inte skicka in det sista pappret till ambassaden och då riskerar jag att inte hinna få mitt visum i tid tills jag åker den 24 januari...vilket hade vart väldigt olyckligt eftersom jag då varken har pass eller tillstånd att komma in i landet. Trist med andra ord. Nog för att jag fick tag på en extremt billig biljett till NY, men inte jättekul att se dom pengarna gå upp i rök, och att jag samtidigt jobbat sista dagen ever på jobbet och inte kan tjäna en enda krona till där.

Anyway...jag var och hämtade intyget, postade det till Csn och fortsatte vidare för att våldgästa Frida lite på hennes jobb. Vi satt och pratade tills hennes lunch var slut och jag begav mig hemåt. Väl hemma tog jag steget att gå ner i källarn och möta kaoset i mitt översvämmade förråd...varpå min första tanke var: Hjälp!!! Nej jag går upp igen. Orka, liksom?

Men nej, det var ju till nånting gott ändå så jag kämpade mig innanför gallret och lyckades dra loss åtminstone tre flyttlådor plus min ryggsäck längst där inne. Här skall det packas, jag måste iallafall tömma mina garderob och plocka undan det värsta så det blir "pappavänligt" tills han flyttar in! Jag packade inte en pinal... Sara i ett nötskal?

Josefine ringde på dörren och jag bjöd på grönsakssoppa, glögg och lussekatter! Vi hade en lika mysig stund som alltid. Och när hon hade åkt fastnade jag i soffan med en russinätande katt och tomma flyttkartonger i hallen.

Jag har haft en fantastiskt härlig långhelg uppe hos mamma i Värmland och varit mor och dotter på det det där sättet som bara vi kan vara. skratt.gråt.strunt.allvar.kram.

När jag flyttade hemifrån som omogen, vilsen 16-åring för snart 10 (!) år sen, var det inte alltid jag förstod vilken tur jag haft som har en så fin familj. Det smyger sig på med åren och ibland längtar jag efter att bo hemma igen. Få vara den där lilla flickan som kryper upp i mammas eller pappas famn och bara andas in tryggheten och lugnet.

Men jag är inte den där lilla flickan längre. Jag är en stark, vuxen kvinna som klarar mig på egna ben och som inte behöver sitta i nåns knä. För det mesta i allafall...

Men ibland, när livet känns hårt och tillvaron stormar. Då vet jag att de, hur stark jag än är och hur vuxen jag än blir, alltid kommer finnas här för mig och ha dörren på glänt...

Det ger en enorm trygghet och jag är evigt tacksam för att jag har haft lyckan att ha två så knäppa, knasiga, flummiga och alldeles...alldeles... underbara föräldrar!

 

 

 

 

 

 

 

Jag älskar er...

 

 

 

Tack...

Efter all uppståendelse och drama kring SJ den senaste månaden, med tåg som inte kommit, tåg som inte åkt och tåg som stått stilla i flera timmar, räknade jag med det värsta när jag steg ombord på tåget mot Värmland igår eftermiddag.

Jag gillar att sitta i den där lilla kupén som brukar finnas i restaurangvagnen. Så jag tog plats och la upp min dator, så att jag skulle kunna ha något att göra under resan. Det kom in en mager, gråhårig kvinna i sextiofemårsåldern och satte sig i kupén med mig. Vi konstaterade att vi båda föredrog att sitta där, och jag pluggade in mina hörlurar. När vi rullade iväg var det jag, den gråhåriga, två andra kvinnor mittemot och senare blev även platsen bredvid mig belägrad. Det var en söt, liten indisk kvinna med en underbart vacker blå sari lindad runt sig och bindi i pannan.

Min dators batteritid är inte den bästa, så tio minuter in i resan skulle jag precis sätta i strömkabeln. Det var lite svårt eftersom det inte fanns ett enda uttag på det här gamla tåget. Så fem minuter senare mitt i Jason Mraz "You and I both" blev skärmen svart och det var bara att packa ner datorn igen. Hmm... Vad skulle jag nu göra? Det behövde jag inte fundera länge på, för så snart jag packat ner mina prylar och satt mig tillrätta igen frågade den lilla indiska kvinnan mig på knagglig engelska vart jag skulle gå av. Samtalet var i full gång. Vi pratade om hennes vackra sari och hon visade hur den skulle sitta och skrattade åt alla kläder hon var tvungen att ha under och ovanpå nu när det var så kallt. Hon hade kommit till Sverige för tre månader sedan för att vara med på sin dotters förlossning av sitt första barn och nu skulle hon åka tillbaka till Dehli om en vecka. Hon frågade om jag var gift och jag höll på att sätta min macka i halsen. Hennes dotter var 25 år, som jag och hon och hennes man och nu deras lilla bebis, bodde i Arvika av alla ställen!!! Snacka om att världen är liten...

Så gick två av kvinnorna av och den indiska kvinnan försvann bort till sin dotter och hennes familj i nästa vagn. Kvar var jag och den gråhåriga kvinnan och fråga mig inte hur det började men vi pratade nonstop tills jag skulle gå av två timmar senare. Det är så lustigt hur man genom att öppna sig själv kan få andra att öppna sig. Vi fick förtroende för varandra och kom in på de allra djupaste diskussioner. Det visade sig att hon var sjuksköterska från Göteborg men hade träffat en man från Filipstad och därför bodde där nu. Hon hade hela sitt liv i Göteborg och trivdes inte riktigt uppe i småstadslivet, något vi hade gemensamt. Men fastän hon hade sin man och boende här uppe åkte hon ofta ner och jobbade lite extra, trots att hon numera var pensionär och träffade sin familj och vänner. Det fick mig att tänka på hur viktigt det är att göra vad man själv vill och att man faktiskt inte måste välja, utan istället plocka det bästa ur två världar.

Plötsligt hade vi kommit in på ämnet vilda djur. Hon hade nämligen träffat på en varg för ett tag sedan när hon gick av bussen, så frågan vi ställde oss var; Vad skulle du helst möta, en varg eller en björn?

Där skildes våra åsikter. Hon föredrog vargen, eftersom de inte skadar om de inte känner sig hotade. Mina tankebanor gick däremot tvärtom och mitt argument till varför jag hellre skulle träffa på en björn än en varg blev som vanligt något så dumt som att björnar inte äter kött... De sitter ju där mitt i skogen och mumsar på sina blåbär och ser allmänt söta ut. Så därför skulle det ju innebära en större risk att man blir skadad, om man möter en varg. Fast....kom jag på senare, de äter väl fisk björnarna, gör de inte det? Svår fråga ändå, det stämmer inte riktigt med min världsbild att björnar skulle sitta och glufsa i sig ett köttstycke?!

I alla fall, vi babblade om allt mellan himmel och jord och inspirerade varandra till tusen när den gråhåriga kvinnan plötsligt sa något som värmde mitt hjärta. Filipstad hade nyligen tagit emot tjugosju stycken ensamkommande flyktingbarn och eftersom hon inte kände att hon hade så mycket gemensamt med människorna och kulturen i lilla Filipstad, väcktes tanken om att jobba med dessa barn. Hjälpa dem att hitta sin plats i det svenska samhället och få dem att känna sig trygga i sin uppväxt. Fantastiskt initiativ tyckte jag och strax innan jag skulle gå av tåget i Grums tummade vi på att hon skulle ta kontakt med de i Filipstad som håller i dessa frågor och gå vidare med denna idé.

Möten. Möten med människor. Tack vare att min dator dog fick jag, istället för att sitta och glo på folks statusuppdateringar, tillfälle att utbyta erfarenheter med dessa två helt olika kvinnor med helt olika bakgrund och dessutom av en helt annan generation. Tack vare dessa möten gav den här tågresan mig så mycket, det är alldeles för lite av den varan nuförtiden. Människor pratar inte med varandra. Det är sorgligt. Man kan få så mycket av andra människor, om man bara ger av sig själv. Det är inte farligt.

Kärlek!

Ps; "Som tänderna visar är björnen inte alls så inriktad mot att äta kött som andra rovdjur är. Vår och försommar äter den älg och hästmyror, som är björnens verkliga favorit. Allra mest äter björn blåbär och kråkbär men också hjortron, lingon, enbär, rönnbär och häggbär. Dessutom kan de äta insekter, larver och små ryggradsdjur som fiskar och gnagare. Det är ovanligt att brunbjörnar dödar människor. Cirka 1-2 olyckstillbud sker årligen i Sverige men dessa är sällan allvarliga".
Källa: Wikipedia

Att man kan känna så mycket värme och få så många fina ord på en och samma kväll. Ja igår spelade jag min sista föreställning av "The Glory of living". Resten av gänget har nypremiär den 14:e januari, men eftersom jag åker den 22:e så fick detta bli mitt avslut. Det är redan en känslosam och tragisk pjäs, men så mycket som jag kände igår när spelat färdigt min sista scen har jag aldrig känt förut. Separationsångest, de lux. Kommer sakna allt på teatern. Ho, ha hi-uppvärmningen, insupet av energi, den värme och kraft vi ger varandra med handtryckningar innan föreställning.


http://www.youtube.com/watch?v=PmXGtg8u4Bs



Jag kommer sakna flamstrams, dialektimitationer och vulgärsnack bakom scen. Och jag kommer till och med sakna att ligga under sängen med mina handklovar och blåmärken, laddad och redo för att dras ut mot mitt öde...

Men mest kommer jag att sakna alla vackra, goda varelser jag fått möjlighet att jobba med och lära känna under den här tiden. Ni har gett mig så oerhört mycket och mitt självförtroende har vuxit fint tack vare er. Och igår när A kom fram till mig innan han skulle gå hem och sa att jag verkligen blivit en profil i det här gänget, då brände tårarna bakom ögonlocken. Jag är någon. Inte bara på utsidan. En person. Mig själv. Det var jag inte för 10 år sedan. Då var jag en rädd liten skitunge som bara följde med strömmen och var avundsjuk på folk som visste vad de brann för medan min egen olust växte till ångest över att jag kände mig splittrad. Nu är jag också en som brinner och att det betyder mycket, det är det inget snack om!

Kärlek till gänget på GDT!
You rock...

                                                                  


Jaha, så då sitter jag på jobbet, 20.04 är klockan, kolsvart utanför fönstret och mysigt varmt med yllekofta och en kopp te här inne. Idag var jag duktig och gick upp mycket tidigare än vad jag hade behövt, för att följa Tea till tåget och åka och träna. Det är ju helt fantastiskt vad det gör skillnad, i alla fall jag mår mycket bättre om jag går upp tidigt på morgonen även när jag är ledig. Speciellt när man drar upp persiennerna och ser solen åstadkomma dessa vackra snökristaller utanför fönstret. En mysigt varm känsla när jag dukar fram frukost till Tea och mig. Det är annat än den känsla vi hade vid elvatiden igår kväll. Jag hade precis gått och lagt mig, Tea höll på och packa sin väska och Miso la sig som vanligt tillrätta, i sin numera trasiga skokartong. När plötsligt Tea viskar: "Hörde du?"
Miso, dumma lilla katt, hörde tydligen något för han rusade upp bakom persiennen i vardagsrumsfönstret och kom inte ner därifrån.

Vi lyssnar lite extra noga och försöker lokalisera vart den kan ha kommit ifrån och då....BANK BANK BANK på fönstret, vårt fönster!!! Vi skriker båda två och jag har plötsligt en livrädd Tea uppflugen bredvid mig i sängen:

- Jag såg en hand...jag såg handen, viskar hon med skräck i blicken. Snacka om att skjutsas tillbaka till 90-talets skräckfilmskvällar, där 90% av filmen sågs bakom skakande fingrar! En liten detalj bara- Nu var det PÅ RIKTIGT !!! Så låg vi där under täcket och tittade ut mot fönstret i vardagsrummet. Bottenvåning+galningar som ramlar omkring i mörkret=läskiga tankar. Har vi låst dörren? Kan man slå in en fönsterruta? Är det nån som behöver hjälp? När den där sista tanken nått oss kom vi överens om att vi nog ändå måste kika ut genom fönstret, trots risken att få en hjärtattack. Så vi tog mod till oss och tassade ut mot fönstret. För att inte "det hemska" skulle få syn på oss släckte vi alla lampor och så gläntade vi på persiennen och tittade försiktigt ut. Ingenting. Bara vit snö. Men mycket riktigt, flera stora mansspår utanför i snön och på bänken som står rakt nedanför mitt fönster hade någon trampat omkring i hopp om att få en och annan godbit till kvällsmat...

Nu är det säkert så att vi bara hetsade upp oss och att "det hemska" bara var en utelåst stackare som behövde komma in i porten. Men tack vare "babyfacemannen" som härjade bl.a just på min granngata här i Majorna, skulle jag aldrig, aldrig öppna dörren för någon okänd människa. 

    http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6088902.ab

Just igår kväll var jag så glad att ha någon hemma med mig. Hade jag varit själv vet jag inte vad jag hade gjort!?

Men nu blir det då några veckor utan sambo, eftersom Tea åkte upp till Värmland. Vi får hoppas att jag klarar mig oskadd innanför dörren ikväll efter jobbet...

                                                                 

Ja, det är sant!

Jag satt på jobbet när de ringde från Illusionsfilm igår. De har sett mig på filmcafe.nu där jag har mitt cv registrerat. Så de vill ha med mig som body double till en av skådisarna i en ny film i deckarserien om Irene Huss.




Eftersom scenerna ska spelas in utomhus i skogen behöver de en tjej som påminner om "originalet" och som kan turas om vid inspelningen. Så de kommer varva så att ingen fryser ihjäl i kylan! Så himla glad blev jag. Jag har ju gjort lite statistjobb genom åren, både gratis och med lön men aldrig som avancerad statist, vilket detta ses som. Att dessutom få in en fot i ett så stort produktionsbolag är ingenting man tackar nej till i första taget. Och vilken erfarenhet sen! Och att få betalt för det man älskar??!! Tokigt värre...

Good Night Folks!!!

Nu sitter jag på tåget på väg till Stockholm för min Visa-intervju på ambassaden imorgon förmiddag. Men för att få tillfälle att citera Billy Davidsson (Kjell Bergqvist som polisen i "Smala Sussie"):

- "Jag kan säga som SÅ"



...att det var nära att jag inte kunde åka idag.

Jag har nämligen varit sjukt duktig och förvarat alla viktiga papper i en USA-mapp. I de flesta andra människors värld är detta en självklarhet, men med tanke på den disträhet Gud valde att välsigna mig med, är detta är oerhörd bedrift.



Så, denna viktiga mapp har sedemera släpats fram och tillbaka till jobbet jag vet inte hur många gånger, för att kopiera, faxa, skriva ut och det ena med det tredje. Så utmattad efter en underbar men fullspäckad helg med jobb både lördag söndag, tjejkväll i Kungsbacka på lördagkväll och tretimmarsfika med "allrakäraste syster" Mirja igår efter jobbet, kom jag hem och skulle packa. Passet var INTE DÄR!!!



Man skulle kunna tycka det är typiskt mig att vänta med detta till sista minuten, men faktum är att jag hade så fruktansvärt bra koll på mina USA-grejer, så varför skulle jag kollat det innan liksom?! Ok, så jag letade verkligen ÖVERALLT och efter ett och annat svärord, några liter tårar och ett upprört telefonsamtal till min kära far, bestämde jag mig iallafall för att titta på ett sista ställe en gång till innan jag skulle avboka intervjun. Till saken hör att jag redan hade letat på där en gång innan eftersom det var det andra alternativet efter mappen. Och ajjemänn, där låg passfanskapet och skrattade åt mig!!! Så när jag tillslut ca. 00.45 kom i säng hade ju halva kvällen gått åt att svära åt mitt eget bristande ordningssinne och jag hade självklart även hunnit med att räkna upp resten av mina mindre bra egenskaper. Medan det i själva verket visade det sig att jag faktiskt hela tiden hade till 98% koll på vart jag förvarade mitt pass.

Och bara denna uppenbarelse i sig gjorde att jag inte ens kunde glädjas åt att jag äntligen hittat mitt pass, vilket jag säkert hade kunnat göra om jag inte hade letat på det rätta stället mer än en gång!!! Så jag var lika arg, ledsen och besviken när jag somnade.

Men som min mamma brukar säga: "Är man egensinnig, så är man..."



Ciao!

Igår blev en rätt ångestfylld dag, eftersom jag endast reste mig från soffan när jag gick ut och hämtade min Vesuvio som jag suktat efter hela dan. Och till mitt stora förtret var det vitlökssås istället för kebabsås som jag hade beställt. Dagens i-landsproblem     - check!



Så, när jag till min stora glädje vaknade till solsken idag också var det som om Gud gett mig en andrachans! Som alltid när jag känner mig lite tankspridd och instabil sätter jag mig på 11:an och åker ut till Saltholmen. Idag blev min slutdestination Vrångö som är en fantastiskt vacker ö, perfekt för ensamro och eftertanke.
























Som avslutning på denna underbart friska dag spelade vi vår tionde föreställning av "The Glory Of Living" med Göteborgs Dramatiska Teater. Det är en fantastisk pjäs skriven av en amerikansk manusförfattarinna vid namn Rebecca Gilman och är baserad på en fruktansvärd men sann historia som utspelat sig i Alabamas "trailer-trashsamhälle" under 80-talet.

Det händer så mycket hemskheter i form av mord och annat i vår värld och det är lätt att döma förövaren som kall och hjärtlös eller kanske rent av ondskan själv. Det är också lätt att glömma att bakom många av de som begår dessa brott finns en liten trasig människa som säkert också varit offer.

Men det tänker vi inte på när vi läser rubrikerna i kvällstidningarna och tittar på nyheterna. För i vår skyddade vardag ser vi aldrig in bakom stängda dörrar till vad som är någon annans verklighet. Jag är så tacksam över att just jag får spela denna pjäs men efter att ha hört folks reaktioner och tankar är jag nästan lite besviken över det faktum att jag själv inte får uppleva den utifrån. Så ta vara på chansen att gå och se "The Glory Of Living" under hösten. Att jobba med den under året som gått har åtminstone gett mig ett uns av förståelse till varför vissa människor gör vissa saker. Även om det inte under några omständigheter är rätt.

Beställ biljetter på

http://goteborgsdramatiska.se







Take care...

Kram Sara

 

Vill jag verkligen satsa på skådespelandet, det som är en så osäker bransch? Och i USA dessutom, blir inte det en väldans massa Csn-lån?? Vågar jag verkligen göra det? Jag som knappt har någon teatererfarenhet alls, och som vars lilla erfarenhet jag hunnit skaffa mig har varit under mina senaste två år. Är jag inte lite väl gammal? Jag menar, jag är ju trots allt inte nitton längre... Och finns det inte alldeles för många som går runt och vill det här mycket mer än jag och som är mycket duktigare? Tänk om jag misslyckas?

 

 

Näe, det må hända att jag inte skall satsa på att bli skådespelare. Och visst är det så att jag råkat bli tjugofem eftersom jag inte vågat eller trott såpass mycket på mig själv att jag hunnit skaffa mig mer erfarenhet tidigare. Men är det någon erfarenhet jag har så är det att åren går, och att man själv måste bestämma över sitt eget liv.

 

 

 

 

Självklart kryllar det av tjejer som vill detta och det kommer alltid att finnas de som är duktigare än mig. Men om jag ska välja mellan att gå omkring hela livet och fortsätta låta mig stoppas av dessa tankar, som har präglat större delen av min uppväxt och att inte göra det. Då väljer jag att, oavsett om jag är halvvägs till femtio eller bara en liten sketonge, att följa mina drömmar och börja ta reda på vad som finns där ute...våga hoppa. Livet är alldeles för kort för att inte göra det!

...over and out

Love

 

Det slog mig att jag inte direkt berättat vad jag ska göra i USA. Det kan bero på att jag inte riktigt vet själv vad jag har gett mig in på. Den svåraste frågan att svara på är: "Men vad spännande, vad är det du ska gå för utbildning där borta"?

Det stora landet i väst har nämligen ett helt annat system på högskolestudier än vad vi har här i Sverige, så jag vet inte riktigt själv hur detta ska gå till. Man kan välja att läsa på Universitetet direkt. Nackdelen är att det innebär en väldigt stor kostnad. Därför väljer många amerikanska studenter att påbörja sin utbildning på ett såkallat Community College, och sedan göra en "transfer to University" och gå de sista året/åren av sin utbildning och examen där, alltså ett billigare alternativ.

När jag kommer till Glendale Community College i Los Angeles har jag några dagar där innan skolan den 31e januari anordnar en såkallad "International Student´s Day" då alla får träffa en egen "counselor". Det är en syo kan man säga, som hjälper en att söka rätt kurser och sätta ihop ett schema som passar. Detta innebär alltså att jag inte vet förrän terminen börjar den 14 februari vad jag egentligen kommer ägna dagarna åt.

Sedan ska alla nya studenter göra ett SAT-test, som är prov i engelska och matte (!!!) som man gör för att skolan ska kunna anpassa nivån på kurserna. Ni som känner till mina kunskaper, eller ska jag säga okunskaper, i matematik ser förmodligen detta fantastiska scenario framför er, när jag dessutom ska utsättas för matte-prov på ENGELSKA!!!

Ojojoj...tur att jag inte planerar att bli kärnfysiker. Förhoppningsvis krävs inte A+ i matte för att komma in på de kurser jag vill söka, vilket är så mycket acting som möjligt och förhoppningsvis sång och möjligen dans. Sen finns det ju massvis med andra ämnen man kan läsa, så jag ska nog inte bli sysslolös.

 

 

 

 

och det har i alla år jag kan minnas varit en enda stor ångestladdning för mig personligen när dagarna blir kortare och regnmolekylerna letar sig in exakt överallt bara man sätter foten utanför dörren. Den där känslan av att Sverige inom några veckor går in i nån slags kollektiv depression medan jag förgäves kämpar med att komma upp ur sängen.



Men aldrig har jag njutit så mycket av att ha den där gråa, tråkiga, regniga synen utanför mitt fönster när jag vaknar upp på morgonen. Aldrig har jag sett fram emot att glömma mitt paraply och riskera att bli nerskvätt av de stressade bilisterna på väg till jobbet. Och aldrig, aldrig har det någonsin varit så skrattretande att se och höra alla irriterade och trötta människor i min omgivning klaga på vädret, vädret och åter vädret...

För varje sekund påminns jag om vart jag är på väg. Om exakt 84 dagar sitter jag på ett flygplan på väg till vad som kan bli det största äventyret någonsin!