californicated

Efter all uppståendelse och drama kring SJ den senaste månaden, med tåg som inte kommit, tåg som inte åkt och tåg som stått stilla i flera timmar, räknade jag med det värsta när jag steg ombord på tåget mot Värmland igår eftermiddag.

Jag gillar att sitta i den där lilla kupén som brukar finnas i restaurangvagnen. Så jag tog plats och la upp min dator, så att jag skulle kunna ha något att göra under resan. Det kom in en mager, gråhårig kvinna i sextiofemårsåldern och satte sig i kupén med mig. Vi konstaterade att vi båda föredrog att sitta där, och jag pluggade in mina hörlurar. När vi rullade iväg var det jag, den gråhåriga, två andra kvinnor mittemot och senare blev även platsen bredvid mig belägrad. Det var en söt, liten indisk kvinna med en underbart vacker blå sari lindad runt sig och bindi i pannan.

Min dators batteritid är inte den bästa, så tio minuter in i resan skulle jag precis sätta i strömkabeln. Det var lite svårt eftersom det inte fanns ett enda uttag på det här gamla tåget. Så fem minuter senare mitt i Jason Mraz "You and I both" blev skärmen svart och det var bara att packa ner datorn igen. Hmm... Vad skulle jag nu göra? Det behövde jag inte fundera länge på, för så snart jag packat ner mina prylar och satt mig tillrätta igen frågade den lilla indiska kvinnan mig på knagglig engelska vart jag skulle gå av. Samtalet var i full gång. Vi pratade om hennes vackra sari och hon visade hur den skulle sitta och skrattade åt alla kläder hon var tvungen att ha under och ovanpå nu när det var så kallt. Hon hade kommit till Sverige för tre månader sedan för att vara med på sin dotters förlossning av sitt första barn och nu skulle hon åka tillbaka till Dehli om en vecka. Hon frågade om jag var gift och jag höll på att sätta min macka i halsen. Hennes dotter var 25 år, som jag och hon och hennes man och nu deras lilla bebis, bodde i Arvika av alla ställen!!! Snacka om att världen är liten...

Så gick två av kvinnorna av och den indiska kvinnan försvann bort till sin dotter och hennes familj i nästa vagn. Kvar var jag och den gråhåriga kvinnan och fråga mig inte hur det började men vi pratade nonstop tills jag skulle gå av två timmar senare. Det är så lustigt hur man genom att öppna sig själv kan få andra att öppna sig. Vi fick förtroende för varandra och kom in på de allra djupaste diskussioner. Det visade sig att hon var sjuksköterska från Göteborg men hade träffat en man från Filipstad och därför bodde där nu. Hon hade hela sitt liv i Göteborg och trivdes inte riktigt uppe i småstadslivet, något vi hade gemensamt. Men fastän hon hade sin man och boende här uppe åkte hon ofta ner och jobbade lite extra, trots att hon numera var pensionär och träffade sin familj och vänner. Det fick mig att tänka på hur viktigt det är att göra vad man själv vill och att man faktiskt inte måste välja, utan istället plocka det bästa ur två världar.

Plötsligt hade vi kommit in på ämnet vilda djur. Hon hade nämligen träffat på en varg för ett tag sedan när hon gick av bussen, så frågan vi ställde oss var; Vad skulle du helst möta, en varg eller en björn?

Där skildes våra åsikter. Hon föredrog vargen, eftersom de inte skadar om de inte känner sig hotade. Mina tankebanor gick däremot tvärtom och mitt argument till varför jag hellre skulle träffa på en björn än en varg blev som vanligt något så dumt som att björnar inte äter kött... De sitter ju där mitt i skogen och mumsar på sina blåbär och ser allmänt söta ut. Så därför skulle det ju innebära en större risk att man blir skadad, om man möter en varg. Fast....kom jag på senare, de äter väl fisk björnarna, gör de inte det? Svår fråga ändå, det stämmer inte riktigt med min världsbild att björnar skulle sitta och glufsa i sig ett köttstycke?!

I alla fall, vi babblade om allt mellan himmel och jord och inspirerade varandra till tusen när den gråhåriga kvinnan plötsligt sa något som värmde mitt hjärta. Filipstad hade nyligen tagit emot tjugosju stycken ensamkommande flyktingbarn och eftersom hon inte kände att hon hade så mycket gemensamt med människorna och kulturen i lilla Filipstad, väcktes tanken om att jobba med dessa barn. Hjälpa dem att hitta sin plats i det svenska samhället och få dem att känna sig trygga i sin uppväxt. Fantastiskt initiativ tyckte jag och strax innan jag skulle gå av tåget i Grums tummade vi på att hon skulle ta kontakt med de i Filipstad som håller i dessa frågor och gå vidare med denna idé.

Möten. Möten med människor. Tack vare att min dator dog fick jag, istället för att sitta och glo på folks statusuppdateringar, tillfälle att utbyta erfarenheter med dessa två helt olika kvinnor med helt olika bakgrund och dessutom av en helt annan generation. Tack vare dessa möten gav den här tågresan mig så mycket, det är alldeles för lite av den varan nuförtiden. Människor pratar inte med varandra. Det är sorgligt. Man kan få så mycket av andra människor, om man bara ger av sig själv. Det är inte farligt.

Kärlek!

Ps; "Som tänderna visar är björnen inte alls så inriktad mot att äta kött som andra rovdjur är. Vår och försommar äter den älg och hästmyror, som är björnens verkliga favorit. Allra mest äter björn blåbär och kråkbär men också hjortron, lingon, enbär, rönnbär och häggbär. Dessutom kan de äta insekter, larver och små ryggradsdjur som fiskar och gnagare. Det är ovanligt att brunbjörnar dödar människor. Cirka 1-2 olyckstillbud sker årligen i Sverige men dessa är sällan allvarliga".
Källa: Wikipedia