californicated

10 dagar kvar i Sverige och nu börjar det verkligen kännas. På riktigt. Jag är på gränsen till att börja gråta hela tiden, men så har jag har ju inte direkt svårast i Universum att framkalla tårar heller, så jag antar att det inte är någon sensation. Satt på jobbet idag och under en liten liten stund mitt på dan var det rätt lugnt, så jag började i vanlig ordning dagdrömma och tankarna drog iväg mig. Ett, tu, tre så trillade den första tåren ner för kinden.

Den var för min älskade man, följeslagare och sängkamrat.

Vi har ju våra rutiner jag och min man. På kvällen när vi går och lägger oss gnabbas vi först lite om vem som ska dricka ur vattenglaset först. Oftast vinner han eftersom jag antingen har glömt släcka lampan i köket eller måste hämta telefonen i soffan, vilket innebär att han blir lämnad utan uppsikt. När han är nöjd hoppar han ner på golvet och tar plats i sin lilla dumma skokartong (han fick en ny av Tea så nu är han överlycklig). Jag lägger mig under täcket, ställer klockan och släcker lampan (i min värld finns ingen ork för bokläsning på kvällen). När sedan nattens tystnad sänker sig över Majornas hustak, känner jag hur min man stillsamt hoppar upp i sängen och efter mycket noggrant trampande och formande av kudden lägger han sig tillrätta på min arm och börjar spinna så gott.

Det är dags att sova.