En lättnadens suck...
Det kommer ordna sig!!!!! Igår ringde jag till CSN, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Det visade sig att beslutet äntligen var taget och hon mailade det till mig. Jag skrev ut papprena och både faxade, mailade och snigelpostade beslutet till US Embassy för att verkligen vara säker. Paranoid? Nä, inte alls. jag har bara lärt mig...
Så nu fick jag precis ett bekräftelsemail från ambassaden att de mottagit mina handlingar och att mitt visum är på väg till mig! Jiiipppiiieeee!!!!
Så nu fick jag precis ett bekräftelsemail från ambassaden att de mottagit mina handlingar och att mitt visum är på väg till mig! Jiiipppiiieeee!!!!
Idag ska jag luncha med Valentina, en tjej som för några veckor sedan kontaktade mig via facebook (rätt bra uppfinning det där ändå) och undrade om jag fortfarande letade boende. Det visade sig nämligen att hon också ska börja plugga på GCC och vi bestämde oss för att slå våra "kloka" huvuden ihop inför äventyret. Vi har mailat fram och tillbaka med idéer och kommit överens om i vilket område vi helst vill bo. Och idag ska vi ses i Haga, med våra laptops och skicka intresseanmälningar så det brinner i cyberrymden!
Känns lite som en blinddate...
Så nu verkar det äntligen som om jag kommer komma iväg den 24:e ändå. Bokade min tågbiljett till Stockholm den 22:e, precis och har också fixat boende i New York två nätter. Tänk vad kontakter är bra, när vi var i Kroatien sommaren -08 umgicks vi nämligen en del med två amerikaner som var på rundresa i Europa. Och för att än en gång få med en eloge till facebook, så är det en av dem jag ska övernatta hos, mitt i SOHO! Det ska bli superspännande och jag ser så framemot att se en (om än så liten) bit av New York innan det bär av till västkusten den 26:e.
Ciao!
Gaaaaaaahhhhh...
Stressad. Just nu känns allting skit. Eller ja, inte allting kanske. Men typ allt. Väntar fortfarande på att csn ska ta ett beslut om ifall jag får låna pengar av dem till USA. Detta beslut är den enda lilla detaljen US Embassy saknar för att kunna slutföra mitt visum och skicka det till mig. De har även mitt pass, så slår detta fel kan det betyda att jag inte ens kommer in i landet. Känns otroligt bra, med tanke på att mitt flyg avgår från Sthlm- New York den 24 januari kl. 13. NOT!
Hur är läget annars då? Jo, jag jobbar på, känns inte som om jag haft nån jul i år i och med att jag jobbat. Men en liten julafton jag och min lillebror och 3 katter i min lägenhet. Så mysigt vi hade det. Köttbullar, jansson, skinka, sill och massa smaskigt! Somna rätt gött den kvällen kan jag säga...
Det börjar kännas att jag snart ska lämna nu. Blandade känslor. Får en liten tår i ögat då och då när jag inser hur många jag kommer sakna. Men jag är samtidigt på ett sätt väldigt glad och tacksam över att ha så många att sakna, vilket får mig att inse hur fina människor jag faktiskt har runt om mig i mitt liv idag. Tack!
Idag värmer solen mitt ansikte och jag sitter och kämpar emot att dra ner persiennerna. Att sitta på fjärde våningen och titta ut på takåsarna mot avenyn en dag som denna, får mig att för en kort sekund tro att det är högsommar. En liten detalj bara.....SNÖ!
Puss och kram hjärtebarn
Hur är läget annars då? Jo, jag jobbar på, känns inte som om jag haft nån jul i år i och med att jag jobbat. Men en liten julafton jag och min lillebror och 3 katter i min lägenhet. Så mysigt vi hade det. Köttbullar, jansson, skinka, sill och massa smaskigt! Somna rätt gött den kvällen kan jag säga...
Det börjar kännas att jag snart ska lämna nu. Blandade känslor. Får en liten tår i ögat då och då när jag inser hur många jag kommer sakna. Men jag är samtidigt på ett sätt väldigt glad och tacksam över att ha så många att sakna, vilket får mig att inse hur fina människor jag faktiskt har runt om mig i mitt liv idag. Tack!
Idag värmer solen mitt ansikte och jag sitter och kämpar emot att dra ner persiennerna. Att sitta på fjärde våningen och titta ut på takåsarna mot avenyn en dag som denna, får mig att för en kort sekund tro att det är högsommar. En liten detalj bara.....SNÖ!
Puss och kram hjärtebarn
en riktigt ledig dag...
...är vad jag har haft idag. Jag har legat lääänge i sängen, trots att jag som vanligt vaknade sjukligt tidigt för en ledig dag.
Men tillslut orkade jag mig upp och få i mig lite frukost, för att sedan dra mig iväg och hämta ett intyg från en utbildning jag påbörjade hösten -08. Ja, det är vår kära Centrala Studiestödsnämnd som hemskt gärna vill ha bevis på att jag gjort mina 7 veckor jag fått studiestöd för. Jag börjar bli lite stressad nu, i och med att allt ska ta så lång tid. Om jag inte hinner få beslutet från Csn i tid, kan jag inte skicka in det sista pappret till ambassaden och då riskerar jag att inte hinna få mitt visum i tid tills jag åker den 24 januari...vilket hade vart väldigt olyckligt eftersom jag då varken har pass eller tillstånd att komma in i landet. Trist med andra ord. Nog för att jag fick tag på en extremt billig biljett till NY, men inte jättekul att se dom pengarna gå upp i rök, och att jag samtidigt jobbat sista dagen ever på jobbet och inte kan tjäna en enda krona till där.
Anyway...jag var och hämtade intyget, postade det till Csn och fortsatte vidare för att våldgästa Frida lite på hennes jobb. Vi satt och pratade tills hennes lunch var slut och jag begav mig hemåt. Väl hemma tog jag steget att gå ner i källarn och möta kaoset i mitt översvämmade förråd...varpå min första tanke var: Hjälp!!! Nej jag går upp igen. Orka, liksom?
Men nej, det var ju till nånting gott ändå så jag kämpade mig innanför gallret och lyckades dra loss åtminstone tre flyttlådor plus min ryggsäck längst där inne. Här skall det packas, jag måste iallafall tömma mina garderob och plocka undan det värsta så det blir "pappavänligt" tills han flyttar in! Jag packade inte en pinal... Sara i ett nötskal?
Josefine ringde på dörren och jag bjöd på grönsakssoppa, glögg och lussekatter! Vi hade en lika mysig stund som alltid. Och när hon hade åkt fastnade jag i soffan med en russinätande katt och tomma flyttkartonger i hallen.
Vad vore jag utan er?
Jag har haft en fantastiskt härlig långhelg uppe hos mamma i Värmland och varit mor och dotter på det det där sättet som bara vi kan vara. skratt.gråt.strunt.allvar.kram.
När jag flyttade hemifrån som omogen, vilsen 16-åring för snart 10 (!) år sen, var det inte alltid jag förstod vilken tur jag haft som har en så fin familj. Det smyger sig på med åren och ibland längtar jag efter att bo hemma igen. Få vara den där lilla flickan som kryper upp i mammas eller pappas famn och bara andas in tryggheten och lugnet.
Men jag är inte den där lilla flickan längre. Jag är en stark, vuxen kvinna som klarar mig på egna ben och som inte behöver sitta i nåns knä. För det mesta i allafall...
Men ibland, när livet känns hårt och tillvaron stormar. Då vet jag att de, hur stark jag än är och hur vuxen jag än blir, alltid kommer finnas här för mig och ha dörren på glänt...
Det ger en enorm trygghet och jag är evigt tacksam för att jag har haft lyckan att ha två så knäppa, knasiga, flummiga och alldeles...alldeles... underbara föräldrar!
Jag älskar er...
Winter in Warmland...as it should be
Memories memories memories....
Tack...
Mänskliga möten...sällsynt i en värld som denna
Efter all uppståendelse och drama kring SJ den senaste månaden, med tåg som inte kommit, tåg som inte åkt och tåg som stått stilla i flera timmar, räknade jag med det värsta när jag steg ombord på tåget mot Värmland igår eftermiddag.
Jag gillar att sitta i den där lilla kupén som brukar finnas i restaurangvagnen. Så jag tog plats och la upp min dator, så att jag skulle kunna ha något att göra under resan. Det kom in en mager, gråhårig kvinna i sextiofemårsåldern och satte sig i kupén med mig. Vi konstaterade att vi båda föredrog att sitta där, och jag pluggade in mina hörlurar. När vi rullade iväg var det jag, den gråhåriga, två andra kvinnor mittemot och senare blev även platsen bredvid mig belägrad. Det var en söt, liten indisk kvinna med en underbart vacker blå sari lindad runt sig och bindi i pannan.
Min dators batteritid är inte den bästa, så tio minuter in i resan skulle jag precis sätta i strömkabeln. Det var lite svårt eftersom det inte fanns ett enda uttag på det här gamla tåget. Så fem minuter senare mitt i Jason Mraz "You and I both" blev skärmen svart och det var bara att packa ner datorn igen. Hmm... Vad skulle jag nu göra? Det behövde jag inte fundera länge på, för så snart jag packat ner mina prylar och satt mig tillrätta igen frågade den lilla indiska kvinnan mig på knagglig engelska vart jag skulle gå av. Samtalet var i full gång. Vi pratade om hennes vackra sari och hon visade hur den skulle sitta och skrattade åt alla kläder hon var tvungen att ha under och ovanpå nu när det var så kallt. Hon hade kommit till Sverige för tre månader sedan för att vara med på sin dotters förlossning av sitt första barn och nu skulle hon åka tillbaka till Dehli om en vecka. Hon frågade om jag var gift och jag höll på att sätta min macka i halsen. Hennes dotter var 25 år, som jag och hon och hennes man och nu deras lilla bebis, bodde i Arvika av alla ställen!!! Snacka om att världen är liten...
Så gick två av kvinnorna av och den indiska kvinnan försvann bort till sin dotter och hennes familj i nästa vagn. Kvar var jag och den gråhåriga kvinnan och fråga mig inte hur det började men vi pratade nonstop tills jag skulle gå av två timmar senare. Det är så lustigt hur man genom att öppna sig själv kan få andra att öppna sig. Vi fick förtroende för varandra och kom in på de allra djupaste diskussioner. Det visade sig att hon var sjuksköterska från Göteborg men hade träffat en man från Filipstad och därför bodde där nu. Hon hade hela sitt liv i Göteborg och trivdes inte riktigt uppe i småstadslivet, något vi hade gemensamt. Men fastän hon hade sin man och boende här uppe åkte hon ofta ner och jobbade lite extra, trots att hon numera var pensionär och träffade sin familj och vänner. Det fick mig att tänka på hur viktigt det är att göra vad man själv vill och att man faktiskt inte måste välja, utan istället plocka det bästa ur två världar.
Plötsligt hade vi kommit in på ämnet vilda djur. Hon hade nämligen träffat på en varg för ett tag sedan när hon gick av bussen, så frågan vi ställde oss var; Vad skulle du helst möta, en varg eller en björn?
Där skildes våra åsikter. Hon föredrog vargen, eftersom de inte skadar om de inte känner sig hotade. Mina tankebanor gick däremot tvärtom och mitt argument till varför jag hellre skulle träffa på en björn än en varg blev som vanligt något så dumt som att björnar inte äter kött... De sitter ju där mitt i skogen och mumsar på sina blåbär och ser allmänt söta ut. Så därför skulle det ju innebära en större risk att man blir skadad, om man möter en varg. Fast....kom jag på senare, de äter väl fisk björnarna, gör de inte det? Svår fråga ändå, det stämmer inte riktigt med min världsbild att björnar skulle sitta och glufsa i sig ett köttstycke?!
I alla fall, vi babblade om allt mellan himmel och jord och inspirerade varandra till tusen när den gråhåriga kvinnan plötsligt sa något som värmde mitt hjärta. Filipstad hade nyligen tagit emot tjugosju stycken ensamkommande flyktingbarn och eftersom hon inte kände att hon hade så mycket gemensamt med människorna och kulturen i lilla Filipstad, väcktes tanken om att jobba med dessa barn. Hjälpa dem att hitta sin plats i det svenska samhället och få dem att känna sig trygga i sin uppväxt. Fantastiskt initiativ tyckte jag och strax innan jag skulle gå av tåget i Grums tummade vi på att hon skulle ta kontakt med de i Filipstad som håller i dessa frågor och gå vidare med denna idé.
Möten. Möten med människor. Tack vare att min dator dog fick jag, istället för att sitta och glo på folks statusuppdateringar, tillfälle att utbyta erfarenheter med dessa två helt olika kvinnor med helt olika bakgrund och dessutom av en helt annan generation. Tack vare dessa möten gav den här tågresan mig så mycket, det är alldeles för lite av den varan nuförtiden. Människor pratar inte med varandra. Det är sorgligt. Man kan få så mycket av andra människor, om man bara ger av sig själv. Det är inte farligt.
Kärlek!
Ps; "Som tänderna visar är björnen inte alls så inriktad mot att äta kött som andra rovdjur är. Vår och försommar äter den älg och hästmyror, som är björnens verkliga favorit. Allra mest äter björn blåbär och kråkbär men också hjortron, lingon, enbär, rönnbär och häggbär. Dessutom kan de äta insekter, larver och små ryggradsdjur som fiskar och gnagare. Det är ovanligt att brunbjörnar dödar människor. Cirka 1-2 olyckstillbud sker årligen i Sverige men dessa är sällan allvarliga".
Källa: Wikipedia
Jag gillar att sitta i den där lilla kupén som brukar finnas i restaurangvagnen. Så jag tog plats och la upp min dator, så att jag skulle kunna ha något att göra under resan. Det kom in en mager, gråhårig kvinna i sextiofemårsåldern och satte sig i kupén med mig. Vi konstaterade att vi båda föredrog att sitta där, och jag pluggade in mina hörlurar. När vi rullade iväg var det jag, den gråhåriga, två andra kvinnor mittemot och senare blev även platsen bredvid mig belägrad. Det var en söt, liten indisk kvinna med en underbart vacker blå sari lindad runt sig och bindi i pannan.
Min dators batteritid är inte den bästa, så tio minuter in i resan skulle jag precis sätta i strömkabeln. Det var lite svårt eftersom det inte fanns ett enda uttag på det här gamla tåget. Så fem minuter senare mitt i Jason Mraz "You and I both" blev skärmen svart och det var bara att packa ner datorn igen. Hmm... Vad skulle jag nu göra? Det behövde jag inte fundera länge på, för så snart jag packat ner mina prylar och satt mig tillrätta igen frågade den lilla indiska kvinnan mig på knagglig engelska vart jag skulle gå av. Samtalet var i full gång. Vi pratade om hennes vackra sari och hon visade hur den skulle sitta och skrattade åt alla kläder hon var tvungen att ha under och ovanpå nu när det var så kallt. Hon hade kommit till Sverige för tre månader sedan för att vara med på sin dotters förlossning av sitt första barn och nu skulle hon åka tillbaka till Dehli om en vecka. Hon frågade om jag var gift och jag höll på att sätta min macka i halsen. Hennes dotter var 25 år, som jag och hon och hennes man och nu deras lilla bebis, bodde i Arvika av alla ställen!!! Snacka om att världen är liten...
Så gick två av kvinnorna av och den indiska kvinnan försvann bort till sin dotter och hennes familj i nästa vagn. Kvar var jag och den gråhåriga kvinnan och fråga mig inte hur det började men vi pratade nonstop tills jag skulle gå av två timmar senare. Det är så lustigt hur man genom att öppna sig själv kan få andra att öppna sig. Vi fick förtroende för varandra och kom in på de allra djupaste diskussioner. Det visade sig att hon var sjuksköterska från Göteborg men hade träffat en man från Filipstad och därför bodde där nu. Hon hade hela sitt liv i Göteborg och trivdes inte riktigt uppe i småstadslivet, något vi hade gemensamt. Men fastän hon hade sin man och boende här uppe åkte hon ofta ner och jobbade lite extra, trots att hon numera var pensionär och träffade sin familj och vänner. Det fick mig att tänka på hur viktigt det är att göra vad man själv vill och att man faktiskt inte måste välja, utan istället plocka det bästa ur två världar.
Plötsligt hade vi kommit in på ämnet vilda djur. Hon hade nämligen träffat på en varg för ett tag sedan när hon gick av bussen, så frågan vi ställde oss var; Vad skulle du helst möta, en varg eller en björn?
Där skildes våra åsikter. Hon föredrog vargen, eftersom de inte skadar om de inte känner sig hotade. Mina tankebanor gick däremot tvärtom och mitt argument till varför jag hellre skulle träffa på en björn än en varg blev som vanligt något så dumt som att björnar inte äter kött... De sitter ju där mitt i skogen och mumsar på sina blåbär och ser allmänt söta ut. Så därför skulle det ju innebära en större risk att man blir skadad, om man möter en varg. Fast....kom jag på senare, de äter väl fisk björnarna, gör de inte det? Svår fråga ändå, det stämmer inte riktigt med min världsbild att björnar skulle sitta och glufsa i sig ett köttstycke?!
I alla fall, vi babblade om allt mellan himmel och jord och inspirerade varandra till tusen när den gråhåriga kvinnan plötsligt sa något som värmde mitt hjärta. Filipstad hade nyligen tagit emot tjugosju stycken ensamkommande flyktingbarn och eftersom hon inte kände att hon hade så mycket gemensamt med människorna och kulturen i lilla Filipstad, väcktes tanken om att jobba med dessa barn. Hjälpa dem att hitta sin plats i det svenska samhället och få dem att känna sig trygga i sin uppväxt. Fantastiskt initiativ tyckte jag och strax innan jag skulle gå av tåget i Grums tummade vi på att hon skulle ta kontakt med de i Filipstad som håller i dessa frågor och gå vidare med denna idé.
Möten. Möten med människor. Tack vare att min dator dog fick jag, istället för att sitta och glo på folks statusuppdateringar, tillfälle att utbyta erfarenheter med dessa två helt olika kvinnor med helt olika bakgrund och dessutom av en helt annan generation. Tack vare dessa möten gav den här tågresan mig så mycket, det är alldeles för lite av den varan nuförtiden. Människor pratar inte med varandra. Det är sorgligt. Man kan få så mycket av andra människor, om man bara ger av sig själv. Det är inte farligt.
Kärlek!
Ps; "Som tänderna visar är björnen inte alls så inriktad mot att äta kött som andra rovdjur är. Vår och försommar äter den älg och hästmyror, som är björnens verkliga favorit. Allra mest äter björn blåbär och kråkbär men också hjortron, lingon, enbär, rönnbär och häggbär. Dessutom kan de äta insekter, larver och små ryggradsdjur som fiskar och gnagare. Det är ovanligt att brunbjörnar dödar människor. Cirka 1-2 olyckstillbud sker årligen i Sverige men dessa är sällan allvarliga".
Källa: Wikipedia
Man lär sig nåt nytt varje dag...
Fylld av kärlek...och blandade känslor
Att man kan känna så mycket värme och få så många fina ord på en och samma kväll. Ja igår spelade jag min sista föreställning av "The Glory of living". Resten av gänget har nypremiär den 14:e januari, men eftersom jag åker den 22:e så fick detta bli mitt avslut. Det är redan en känslosam och tragisk pjäs, men så mycket som jag kände igår när spelat färdigt min sista scen har jag aldrig känt förut. Separationsångest, de lux. Kommer sakna allt på teatern. Ho, ha hi-uppvärmningen, insupet av energi, den värme och kraft vi ger varandra med handtryckningar innan föreställning.
http://www.youtube.com/watch?v=PmXGtg8u4Bs
Jag kommer sakna flamstrams, dialektimitationer och vulgärsnack bakom scen. Och jag kommer till och med sakna att ligga under sängen med mina handklovar och blåmärken, laddad och redo för att dras ut mot mitt öde...
Men mest kommer jag att sakna alla vackra, goda varelser jag fått möjlighet att jobba med och lära känna under den här tiden. Ni har gett mig så oerhört mycket och mitt självförtroende har vuxit fint tack vare er. Och igår när A kom fram till mig innan han skulle gå hem och sa att jag verkligen blivit en profil i det här gänget, då brände tårarna bakom ögonlocken. Jag är någon. Inte bara på utsidan. En person. Mig själv. Det var jag inte för 10 år sedan. Då var jag en rädd liten skitunge som bara följde med strömmen och var avundsjuk på folk som visste vad de brann för medan min egen olust växte till ångest över att jag kände mig splittrad. Nu är jag också en som brinner och att det betyder mycket, det är det inget snack om!
Kärlek till gänget på GDT!
You rock...
