californicated

                                                                  


Jaha, så då sitter jag på jobbet, 20.04 är klockan, kolsvart utanför fönstret och mysigt varmt med yllekofta och en kopp te här inne. Idag var jag duktig och gick upp mycket tidigare än vad jag hade behövt, för att följa Tea till tåget och åka och träna. Det är ju helt fantastiskt vad det gör skillnad, i alla fall jag mår mycket bättre om jag går upp tidigt på morgonen även när jag är ledig. Speciellt när man drar upp persiennerna och ser solen åstadkomma dessa vackra snökristaller utanför fönstret. En mysigt varm känsla när jag dukar fram frukost till Tea och mig. Det är annat än den känsla vi hade vid elvatiden igår kväll. Jag hade precis gått och lagt mig, Tea höll på och packa sin väska och Miso la sig som vanligt tillrätta, i sin numera trasiga skokartong. När plötsligt Tea viskar: "Hörde du?"
Miso, dumma lilla katt, hörde tydligen något för han rusade upp bakom persiennen i vardagsrumsfönstret och kom inte ner därifrån.

Vi lyssnar lite extra noga och försöker lokalisera vart den kan ha kommit ifrån och då....BANK BANK BANK på fönstret, vårt fönster!!! Vi skriker båda två och jag har plötsligt en livrädd Tea uppflugen bredvid mig i sängen:

- Jag såg en hand...jag såg handen, viskar hon med skräck i blicken. Snacka om att skjutsas tillbaka till 90-talets skräckfilmskvällar, där 90% av filmen sågs bakom skakande fingrar! En liten detalj bara- Nu var det PÅ RIKTIGT !!! Så låg vi där under täcket och tittade ut mot fönstret i vardagsrummet. Bottenvåning+galningar som ramlar omkring i mörkret=läskiga tankar. Har vi låst dörren? Kan man slå in en fönsterruta? Är det nån som behöver hjälp? När den där sista tanken nått oss kom vi överens om att vi nog ändå måste kika ut genom fönstret, trots risken att få en hjärtattack. Så vi tog mod till oss och tassade ut mot fönstret. För att inte "det hemska" skulle få syn på oss släckte vi alla lampor och så gläntade vi på persiennen och tittade försiktigt ut. Ingenting. Bara vit snö. Men mycket riktigt, flera stora mansspår utanför i snön och på bänken som står rakt nedanför mitt fönster hade någon trampat omkring i hopp om att få en och annan godbit till kvällsmat...

Nu är det säkert så att vi bara hetsade upp oss och att "det hemska" bara var en utelåst stackare som behövde komma in i porten. Men tack vare "babyfacemannen" som härjade bl.a just på min granngata här i Majorna, skulle jag aldrig, aldrig öppna dörren för någon okänd människa. 

    http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6088902.ab

Just igår kväll var jag så glad att ha någon hemma med mig. Hade jag varit själv vet jag inte vad jag hade gjort!?

Men nu blir det då några veckor utan sambo, eftersom Tea åkte upp till Värmland. Vi får hoppas att jag klarar mig oskadd innanför dörren ikväll efter jobbet...

                                                                 

Ja, det är sant!

Jag satt på jobbet när de ringde från Illusionsfilm igår. De har sett mig på filmcafe.nu där jag har mitt cv registrerat. Så de vill ha med mig som body double till en av skådisarna i en ny film i deckarserien om Irene Huss.




Eftersom scenerna ska spelas in utomhus i skogen behöver de en tjej som påminner om "originalet" och som kan turas om vid inspelningen. Så de kommer varva så att ingen fryser ihjäl i kylan! Så himla glad blev jag. Jag har ju gjort lite statistjobb genom åren, både gratis och med lön men aldrig som avancerad statist, vilket detta ses som. Att dessutom få in en fot i ett så stort produktionsbolag är ingenting man tackar nej till i första taget. Och vilken erfarenhet sen! Och att få betalt för det man älskar??!! Tokigt värre...

Good Night Folks!!!

Nu sitter jag på tåget på väg till Stockholm för min Visa-intervju på ambassaden imorgon förmiddag. Men för att få tillfälle att citera Billy Davidsson (Kjell Bergqvist som polisen i "Smala Sussie"):

- "Jag kan säga som SÅ"



...att det var nära att jag inte kunde åka idag.

Jag har nämligen varit sjukt duktig och förvarat alla viktiga papper i en USA-mapp. I de flesta andra människors värld är detta en självklarhet, men med tanke på den disträhet Gud valde att välsigna mig med, är detta är oerhörd bedrift.



Så, denna viktiga mapp har sedemera släpats fram och tillbaka till jobbet jag vet inte hur många gånger, för att kopiera, faxa, skriva ut och det ena med det tredje. Så utmattad efter en underbar men fullspäckad helg med jobb både lördag söndag, tjejkväll i Kungsbacka på lördagkväll och tretimmarsfika med "allrakäraste syster" Mirja igår efter jobbet, kom jag hem och skulle packa. Passet var INTE DÄR!!!



Man skulle kunna tycka det är typiskt mig att vänta med detta till sista minuten, men faktum är att jag hade så fruktansvärt bra koll på mina USA-grejer, så varför skulle jag kollat det innan liksom?! Ok, så jag letade verkligen ÖVERALLT och efter ett och annat svärord, några liter tårar och ett upprört telefonsamtal till min kära far, bestämde jag mig iallafall för att titta på ett sista ställe en gång till innan jag skulle avboka intervjun. Till saken hör att jag redan hade letat på där en gång innan eftersom det var det andra alternativet efter mappen. Och ajjemänn, där låg passfanskapet och skrattade åt mig!!! Så när jag tillslut ca. 00.45 kom i säng hade ju halva kvällen gått åt att svära åt mitt eget bristande ordningssinne och jag hade självklart även hunnit med att räkna upp resten av mina mindre bra egenskaper. Medan det i själva verket visade det sig att jag faktiskt hela tiden hade till 98% koll på vart jag förvarade mitt pass.

Och bara denna uppenbarelse i sig gjorde att jag inte ens kunde glädjas åt att jag äntligen hittat mitt pass, vilket jag säkert hade kunnat göra om jag inte hade letat på det rätta stället mer än en gång!!! Så jag var lika arg, ledsen och besviken när jag somnade.

Men som min mamma brukar säga: "Är man egensinnig, så är man..."



Ciao!

Igår blev en rätt ångestfylld dag, eftersom jag endast reste mig från soffan när jag gick ut och hämtade min Vesuvio som jag suktat efter hela dan. Och till mitt stora förtret var det vitlökssås istället för kebabsås som jag hade beställt. Dagens i-landsproblem     - check!



Så, när jag till min stora glädje vaknade till solsken idag också var det som om Gud gett mig en andrachans! Som alltid när jag känner mig lite tankspridd och instabil sätter jag mig på 11:an och åker ut till Saltholmen. Idag blev min slutdestination Vrångö som är en fantastiskt vacker ö, perfekt för ensamro och eftertanke.
























Som avslutning på denna underbart friska dag spelade vi vår tionde föreställning av "The Glory Of Living" med Göteborgs Dramatiska Teater. Det är en fantastisk pjäs skriven av en amerikansk manusförfattarinna vid namn Rebecca Gilman och är baserad på en fruktansvärd men sann historia som utspelat sig i Alabamas "trailer-trashsamhälle" under 80-talet.

Det händer så mycket hemskheter i form av mord och annat i vår värld och det är lätt att döma förövaren som kall och hjärtlös eller kanske rent av ondskan själv. Det är också lätt att glömma att bakom många av de som begår dessa brott finns en liten trasig människa som säkert också varit offer.

Men det tänker vi inte på när vi läser rubrikerna i kvällstidningarna och tittar på nyheterna. För i vår skyddade vardag ser vi aldrig in bakom stängda dörrar till vad som är någon annans verklighet. Jag är så tacksam över att just jag får spela denna pjäs men efter att ha hört folks reaktioner och tankar är jag nästan lite besviken över det faktum att jag själv inte får uppleva den utifrån. Så ta vara på chansen att gå och se "The Glory Of Living" under hösten. Att jobba med den under året som gått har åtminstone gett mig ett uns av förståelse till varför vissa människor gör vissa saker. Även om det inte under några omständigheter är rätt.

Beställ biljetter på

http://goteborgsdramatiska.se







Take care...

Kram Sara

 

Vill jag verkligen satsa på skådespelandet, det som är en så osäker bransch? Och i USA dessutom, blir inte det en väldans massa Csn-lån?? Vågar jag verkligen göra det? Jag som knappt har någon teatererfarenhet alls, och som vars lilla erfarenhet jag hunnit skaffa mig har varit under mina senaste två år. Är jag inte lite väl gammal? Jag menar, jag är ju trots allt inte nitton längre... Och finns det inte alldeles för många som går runt och vill det här mycket mer än jag och som är mycket duktigare? Tänk om jag misslyckas?

 

 

Näe, det må hända att jag inte skall satsa på att bli skådespelare. Och visst är det så att jag råkat bli tjugofem eftersom jag inte vågat eller trott såpass mycket på mig själv att jag hunnit skaffa mig mer erfarenhet tidigare. Men är det någon erfarenhet jag har så är det att åren går, och att man själv måste bestämma över sitt eget liv.

 

 

 

 

Självklart kryllar det av tjejer som vill detta och det kommer alltid att finnas de som är duktigare än mig. Men om jag ska välja mellan att gå omkring hela livet och fortsätta låta mig stoppas av dessa tankar, som har präglat större delen av min uppväxt och att inte göra det. Då väljer jag att, oavsett om jag är halvvägs till femtio eller bara en liten sketonge, att följa mina drömmar och börja ta reda på vad som finns där ute...våga hoppa. Livet är alldeles för kort för att inte göra det!

...over and out

Love

 

Det slog mig att jag inte direkt berättat vad jag ska göra i USA. Det kan bero på att jag inte riktigt vet själv vad jag har gett mig in på. Den svåraste frågan att svara på är: "Men vad spännande, vad är det du ska gå för utbildning där borta"?

Det stora landet i väst har nämligen ett helt annat system på högskolestudier än vad vi har här i Sverige, så jag vet inte riktigt själv hur detta ska gå till. Man kan välja att läsa på Universitetet direkt. Nackdelen är att det innebär en väldigt stor kostnad. Därför väljer många amerikanska studenter att påbörja sin utbildning på ett såkallat Community College, och sedan göra en "transfer to University" och gå de sista året/åren av sin utbildning och examen där, alltså ett billigare alternativ.

När jag kommer till Glendale Community College i Los Angeles har jag några dagar där innan skolan den 31e januari anordnar en såkallad "International Student´s Day" då alla får träffa en egen "counselor". Det är en syo kan man säga, som hjälper en att söka rätt kurser och sätta ihop ett schema som passar. Detta innebär alltså att jag inte vet förrän terminen börjar den 14 februari vad jag egentligen kommer ägna dagarna åt.

Sedan ska alla nya studenter göra ett SAT-test, som är prov i engelska och matte (!!!) som man gör för att skolan ska kunna anpassa nivån på kurserna. Ni som känner till mina kunskaper, eller ska jag säga okunskaper, i matematik ser förmodligen detta fantastiska scenario framför er, när jag dessutom ska utsättas för matte-prov på ENGELSKA!!!

Ojojoj...tur att jag inte planerar att bli kärnfysiker. Förhoppningsvis krävs inte A+ i matte för att komma in på de kurser jag vill söka, vilket är så mycket acting som möjligt och förhoppningsvis sång och möjligen dans. Sen finns det ju massvis med andra ämnen man kan läsa, så jag ska nog inte bli sysslolös.

 

 

 

 

och det har i alla år jag kan minnas varit en enda stor ångestladdning för mig personligen när dagarna blir kortare och regnmolekylerna letar sig in exakt överallt bara man sätter foten utanför dörren. Den där känslan av att Sverige inom några veckor går in i nån slags kollektiv depression medan jag förgäves kämpar med att komma upp ur sängen.



Men aldrig har jag njutit så mycket av att ha den där gråa, tråkiga, regniga synen utanför mitt fönster när jag vaknar upp på morgonen. Aldrig har jag sett fram emot att glömma mitt paraply och riskera att bli nerskvätt av de stressade bilisterna på väg till jobbet. Och aldrig, aldrig har det någonsin varit så skrattretande att se och höra alla irriterade och trötta människor i min omgivning klaga på vädret, vädret och åter vädret...

För varje sekund påminns jag om vart jag är på väg. Om exakt 84 dagar sitter jag på ett flygplan på väg till vad som kan bli det största äventyret någonsin!