Varför måste gräset alltid vara grönare på andra sidan......även när man är på andra sidan?
Jag längtar hem så det gör ont...ja det gör jag. Fan. Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle känna såhär. Saknar lugnet, maten, luften, mellanmjölksmänniskorna, sommarregnet, gummistövlar, smultron, tussilago, grilla på stranden....
Det var ju inte meningen, jag har det ju så bra härborta i Sunny California, lever min dröm och gör vad de flesta aldrig ens vågar drömma om. Jag får så mycket komplimanger varje dag av folk som beundrar hur jag orkar och vågar...
????????????????????
Förväntningar är min största fiende som tar över så jag inte ens vågar tänka efter längre. Så när tankarna och känslorna kommer över mig allt på en gång, så orkar jag inte hålla emot längre. Jag har varit så tacksam för allt jag får uppleva och vara med om. Men just nu känner jag mig så fruktansvärt otacksam och allt jag vill är bara att åka härifrån. Jag blev förälskad i USA när jag kom hit för snart 3 månader sen. Men det var jag ju tvungen att göra? Eller? Annars hade det ju varit fel, jag som hade sett fram emot så mycket...
Men jag hatar ytan här, jag hatar detta landets system, deras löjliga lagar och bestämmelser, deras hets. Så kanske jag inte alls kan göra det här, jag kanske inte pallar, jag är inte den som är med överallt och jag kanske inte är tillräckligt stark?
Jag är så förvirrad, vet varken ut eller in just nu....
De senaste dagarna har jag bara varit så kluven. Ena sekunden är allt toppen och jag vill inte byta bort mitt liv en sekund, nästa stund kommer jag på mig själv att längta efter Svenssonlivet. En fast punkt. Jag vill bo i ett radhus, ha en volvo och 2 barn, en flicka och en pojke, en man som jag kan älska ovillkorligt, och som älskar mig. Kommer det nånsin att hända? Och det ville jag väl inte???? Vad är detta liksom? Jag som alltid varit så anti. Blir lite rädd för mig själv...kommer den biologiska klockbomben att börja ticka när man fyllt 26?
Jag ville ju det här, eller ville jag det? Kluven. I massa små bitar. Vet inte. Och då kommer det där krypet i kroppen igen. Jag vill dra...dra iväg! som alltid när jag blir förvirrad. Ta mitt pick och pack och dra. Spelar ingen roll vart. Bara jag är på väg nånstans på nytt igen. Varför kan jag inte bara vara nöjd...
Varför måste gräset vara grönare på andra sidan, även när man är på andra sidan?
Love you and miss you...
