Vågjakt och mys i Hufvudstaden...
Om Mindre än 24 timmar är jag på väg på riktigt! 13.20 imorgon lyfter flyget som ska ta mig till New York och det känns minst sagt konstigt. Igår kom jag till Stockholm och har spenderat helgen med min fina barndomsvän Erika och det känns mer som om jag ska åka tillbaka hem till Göteborg imorrn för att påbörja en ny arbetsvecka. Men icke....det är slut med det nu. I fredags var sista arbetsdagen och den kunde inte bli bättre. Fick världens finaste present av kollegorna och sen var det kramkalas!
Idag har jag och Erika varit på trip till Farsta för att jag fick panik och var i akut behov av en våg. Så det fick bli en tur bland Clas Ohlssons hyllor och jag hittade en bra digital våg. Det roliga var bara att jag verkligen oroat mig i onödan, eftersom väskan endast vägde 17,5 kilo och maxvikten är 23... Men men, nu har Erika en våg i allafall. Och jag slipper oroa mig och har allt under kontroll.
Jag var på Söder och fikade med lillebror förut, vilket var mycket efterlängtat och mysigt. Ett jättehäftigt café som heter String, som praktiskt taget var uppbyggt på gamla schletna retroprylar. Riktigt charmigt! Varm choklad med grädde var inte fel en iskall dag som denna.
Idag har jag och Erika varit på trip till Farsta för att jag fick panik och var i akut behov av en våg. Så det fick bli en tur bland Clas Ohlssons hyllor och jag hittade en bra digital våg. Det roliga var bara att jag verkligen oroat mig i onödan, eftersom väskan endast vägde 17,5 kilo och maxvikten är 23... Men men, nu har Erika en våg i allafall. Och jag slipper oroa mig och har allt under kontroll.
Jag var på Söder och fikade med lillebror förut, vilket var mycket efterlängtat och mysigt. Ett jättehäftigt café som heter String, som praktiskt taget var uppbyggt på gamla schletna retroprylar. Riktigt charmigt! Varm choklad med grädde var inte fel en iskall dag som denna.
Nu ska jag packa klart väskorna så de är redo för avfärd till Arlanda imorgon bitti och sen ska jag försöka sova en skvätt så jag orkar med äventyret som börjar imorgon!!!
Good Night Folks!
När man är en björn med en mycket liten hjärna och tänker ut saker...
Sömn. Nu har jag sovit i nästan elva timmar. Jag tog ett beslut att ta ledigt från ikvällspasset idag för att hinna komma ikapp mig själv litegrann. Man kan säga att jag såg ut som ett vrak igår. Så mycket tankar i huvudet + lite sömn + oro + stress = inte bra kombo. Att det skulle vara så jobbigt sista dagarna, det hade jag aldrig kunnat tro. Jag har hållit mig så bra och kanske skjutit ifrån mig sanningen lite för duktigt. Så igår på jobbet kom allt på en gång. Gråt, gråt och gråt. Då var det fint att kunna ta det kloka beslutet att ta ut en av de semesterdagarna jag faktiskt har kvar och ringa in Stina, som gärna kunde hoppa in och jobba extra.
Nu ska jag precis sätta igång och städa lägenheten och bära ner det sista tjafset i källaren, så pappa får det bra här när han flyttar in imorgon! Sen efter att jag har gjort det, ska jag gå en härlig solpromenad ner till Haga och fika med Andreas och Aya och det känns bra mycket lugnare nu när jag vet att jag kan gå hem igen efteråt och inte måste stressa iväg och jobba till kl. 22.
Tack & Hej
Leverpastej
"När man är en björn med en mycket liten hjärna och tänker ut saker, upptäcker man att en idé som verkade vara riktigt idéaktig inne i hjärnan, är annorlunda när den kommer ut i det fria och andra människor ser på."
- Nalle Puh
- Nalle Puh
Ett nytt kapitel i mitt liv ska skapas...
Idag har jag sprungit runt som en yr höna och fixat det sista på stan, så jag bara kan koncentrera mig på att packa, städa och jobba imorgon. En väska, kalender för 2011 och så hann jag med att klippa mig hos José. Det var längesen han klippte mig nu, så vi babblade på om allt och inget. Snyggt blev det också! Nu sitter jag på jobbet igen. Dumma dumma jag, hur kunde jag vara så naiv och stark så jag trodde att jag skulle kunna jobba in i det sista. Igår bjöd mina goda kollegor ut mig på After work på Manana och vi åt tapas så det stod härliga till. Jag har ändå varit på Kungsportsläkarna flera år nu och har det bra förspänt när arbetet går på rutin, så lite konstigt är det allt att lämna de fina människorna där. Men mest så känns det skönt. Ett nytt kapitel i mitt liv ska skapas och om två dagar är det dags att skriva första raden...
Tjing Tjing!
Tjing Tjing!
Though miles may lie between us, we are never far apart, for friendship doesn´t count miles, it´s measured by the heart...
Nu har både mamma och lillasyster åkt och det var sista kramen från dem på ett tag. Känns inte så konstigt egentligen, eftersom jag är van att ha dem långt ifrån mig. Och jag har alltid mer eller mindre separationsångest när de åker härifrån, oavsett det är 35 mil emellan oss eller flera hav. Men just tanken på att jag inte kommer kunna åka dit en helg om jag saknar dem, det är det som känns. Men det känns bra att jag spridit ut alla avsked över familjemedlemmarna. Pappa kommer hem till mig på fredag och delar sista kvällen i Götet med mig, vilket känns väldigt bra, eftersom jag förmodligen kommer vara som ett okokt ägg som balanserar på en fjäder och det känns väldigt tryggt att inte vara ensam just då. Att ha pappa här. Och Svante ska jag fika med i Stockholm på söndag, mysigt!
Det känns bara som om jag vill ha den här veckan överspelad. Jag kan inte sova på natten och på jobbet är jag bara så disträ och okoncentrerad man kan bli. Mer än vanligt då alltså och långt ifrån en exemplarisk receptionist. Det blir lugnt och gott för dem från och med nästa vecka när jag är borta, det är ett som är säkert.
Och mittemellan allt vill jag hinna med att träffa alla mina goingar till vänner, så mycket som möjligt, men det finns ju inte hur mycket tid som helst liksom...tänk att jag har gått och väntat och längtat så länge och nu skulle jag nästan behöva bromsa lite. Ikväll har jag i allafall haft en jättemysig fika i Haga med Sara och Lisa. Fina, goda ni. Och nu ska jag bums i säng och ta igen de förlorade timmarna från inatt, så jag orkar med en heldag på jobbet imorgon.
Och mittemellan allt vill jag hinna med att träffa alla mina goingar till vänner, så mycket som möjligt, men det finns ju inte hur mycket tid som helst liksom...tänk att jag har gått och väntat och längtat så länge och nu skulle jag nästan behöva bromsa lite. Ikväll har jag i allafall haft en jättemysig fika i Haga med Sara och Lisa. Fina, goda ni. Och nu ska jag bums i säng och ta igen de förlorade timmarna från inatt, så jag orkar med en heldag på jobbet imorgon.
Love
/S
/S
Jag och min man...
10 dagar kvar i Sverige och nu börjar det verkligen kännas. På riktigt. Jag är på gränsen till att börja gråta hela tiden, men så har jag har ju inte direkt svårast i Universum att framkalla tårar heller, så jag antar att det inte är någon sensation. Satt på jobbet idag och under en liten liten stund mitt på dan var det rätt lugnt, så jag började i vanlig ordning dagdrömma och tankarna drog iväg mig. Ett, tu, tre så trillade den första tåren ner för kinden.
Den var för min älskade man, följeslagare och sängkamrat.
Vi har ju våra rutiner jag och min man. På kvällen när vi går och lägger oss gnabbas vi först lite om vem som ska dricka ur vattenglaset först. Oftast vinner han eftersom jag antingen har glömt släcka lampan i köket eller måste hämta telefonen i soffan, vilket innebär att han blir lämnad utan uppsikt. När han är nöjd hoppar han ner på golvet och tar plats i sin lilla dumma skokartong (han fick en ny av Tea så nu är han överlycklig). Jag lägger mig under täcket, ställer klockan och släcker lampan (i min värld finns ingen ork för bokläsning på kvällen). När sedan nattens tystnad sänker sig över Majornas hustak, känner jag hur min man stillsamt hoppar upp i sängen och efter mycket noggrant trampande och formande av kudden lägger han sig tillrätta på min arm och börjar spinna så gott.
Det är dags att sova.
Den var för min älskade man, följeslagare och sängkamrat.
Vi har ju våra rutiner jag och min man. På kvällen när vi går och lägger oss gnabbas vi först lite om vem som ska dricka ur vattenglaset först. Oftast vinner han eftersom jag antingen har glömt släcka lampan i köket eller måste hämta telefonen i soffan, vilket innebär att han blir lämnad utan uppsikt. När han är nöjd hoppar han ner på golvet och tar plats i sin lilla dumma skokartong (han fick en ny av Tea så nu är han överlycklig). Jag lägger mig under täcket, ställer klockan och släcker lampan (i min värld finns ingen ork för bokläsning på kvällen). När sedan nattens tystnad sänker sig över Majornas hustak, känner jag hur min man stillsamt hoppar upp i sängen och efter mycket noggrant trampande och formande av kudden lägger han sig tillrätta på min arm och börjar spinna så gott.
Det är dags att sova.
Det tycks ju larvigt för en del att man kan bli så fäst vid ett djur.
Men kommer sakna honom så det gör ont i hjärtat...
Godnatt från mig och Miso!
Måste man ha besökt botten för att kunna nå toppen?
Jag har kommit på att jag nog har blockerat allt det jobbiga med att flytta och bara försökt att se de positiva delarna (vilka såklart är jättemånga). Men de senaste dagarna har jag förstått att det är rätt tufft att lämna. Jag lämnar mina människor här för att träffa nya människor på andra sidan jordklotet. Jag lämnar ett liv här för ett annat liv på andra sidan jordklotet.
Den här drömmen har varit så abstrakt och så långt borta i så många år. Och när det nu bara är några veckor kvar känns det som om jag går omkring i en bubbla och jag är så rädd för att någon ska komma och sticka hål på bubblan. Jag har fortfarande svårt att förstå att jag ska göra den här grejen, det är inget jag gör. Jag är inte den personen som får förmånen att göra sånt här, så jag skulle inte bli förvånad om bubblan en dag spricker och jag vaknar upp och inser att detta bara är ännu en fånig ouppnåelig dröm.
Varför kommer de där tankarna? Jag vet ju att jag inte kan vara mer värd detta äventyret efter allt jag gått igenom. Jag har förtjänat detta och kämpat mig fram hit, så varför skulle det inte gå? Någonstans innerst inne vet jag ju att den enda någon som skulle kunna spräcka bubblan och stoppa mig är jag själv. Den gamla Sara.
Det är rätt symboliskt och icke-abstrakt att packa ner sitt liv och välja ut vad som är tillräckligt viktigt för att få åka ner i resväskan. Jag har också fattat att det finns människor här som kommer sakna mig. Och det är en känsla jag inte haft allt för ofta.
För det är stor skillnad på att flytta för att man vill och att flytta för att man tror att man måste. Nu är första gången i mitt liv som jag faktiskt flyttar för att jag väljer det och inte för att fly det som känns svart och gör ont. För efter alla dessa år har jag kommit underfund med en rätt viktig detalj i livet.
Du kan inte fly ifrån dig själv genom att flytta på dig eller byta adress. För det jobbiga kommer fortfarande finnas kvar tills du väljer att se det och ta itu med det. Först när man har gjort det och valt att lämna den delen bakom sig, då kan man göra vad man vill. Först då kan man äntligen tillåta sig att sluta kämpa emot något som förr eller senare ändå kommer sippra igenom i någon form.
Måste man ha besökt botten för att kunna nå toppen? Nej det är klart att det inte är så. Men faktum är att det ligger en aning sanning i det för man får en del insikter om vad som är viktigt här i livet. Och får man en andra chans, så är det sista man vill att slösa bort den.
Kärlek,
S
Min inträdesbiljett till The United States of America!
Idag kunde jag äntligen ut mitt F1-visa (studentvisa) som kom med rekommenderat brev från US Ebassy. Det var en konstig, orealistisk känsla som uppenbarade sig när jag stod i kön på utlämningsstället. Han som stod på andra sidan disken tog nog åt sig av det extremt breda smajl som bredde ut sig i mitt ansikte. Det bjuder jag på!
Kunde självklart inte låta bli att öppna brevet direkt. Där i låg mitt pass. Och mitt pass endast!!? För en sekund gick luften ur mig, hade jag blvit nekad visum efter allt krångel med csn, eller vad var det frågan om? Men så öppnade jag mitt pass och där, på sjätte sidan satt det fastklistrat. Min inträdesbiljett till The United States of America! Riktigt proffsigt såg det ut. Och inte nog med det, vid närmare granskning såg jag att det gäller till den 28 december 2015 och inte 1 år som jag trodde. Jag har alltså rätt att stanna kvar och studera i Usa i 5 år om jag vill. Känns ju lite trevligt att veta.
Frågan är ju bara vad som är värt att riskera...
Kunde självklart inte låta bli att öppna brevet direkt. Där i låg mitt pass. Och mitt pass endast!!? För en sekund gick luften ur mig, hade jag blvit nekad visum efter allt krångel med csn, eller vad var det frågan om? Men så öppnade jag mitt pass och där, på sjätte sidan satt det fastklistrat. Min inträdesbiljett till The United States of America! Riktigt proffsigt såg det ut. Och inte nog med det, vid närmare granskning såg jag att det gäller till den 28 december 2015 och inte 1 år som jag trodde. Jag har alltså rätt att stanna kvar och studera i Usa i 5 år om jag vill. Känns ju lite trevligt att veta.
Frågan är ju bara vad som är värt att riskera...
Japp, prio 1: Skaffa gymkort
...over and out
Svea
Nu ska jag berätta om något fashionerande som jag fått reda på av min farmor Sonja när jag skrev till henne att jag skulle flytta till Usa. När hon var i 20-årsåldern reste hon med båt över atlanten till Usa för att arbeta som barnflicka i Los Angeles. Resan tog ca 10 dygn och under de år hon bodde där kom en annan svensk tjej som hette Svea. Svea tog över farmor Sonjas jobb när hon sedan var tvungen att lämna Usa för att flytta hem till sin mamma i Sverige igen, men de har haft kontakt ända sen dess via brev.
Det är 63 år sen de träffades nu, men farmor har varit och hälsat på Svea några gånger. När min pappa och hans bror var på roadtrip i Usa strax innan jag föddes på 80-talet, bodde också de hos Svea när de kom till LA. Farmor har berättat för Svea om sina barnbarn och skickat bilder på oss, år efter år, så hon vet vem jag är och att jag är dotter till Bosse.
Jag kan knappt bärga mig tills jag åker nu och en av de första roadtrips jag kommer göra är att åka och hälsa på Svea. Hon är 95 år nu (!) och bor i Port Hueneme som ligger ca 10 mil norrut från Santa Monica. Jag fick foton av farmor för några veckor sedan och hon är så söt, ser ut som en riktigt genomsnäll gammal amerikaniserad dam som njuter av livet.
Jag skickade ett julkort till Svea när jag fått reda på allt detta och idag damp det ner ett brev från henne i min brevlåda, adresserat "Miss Sara Bergman" ?! Ja, det är väl bara att väja sig antar jag...
Hon skrev med sin knaggliga men oerhört vackra handstil hur roligt hon tyckte det var att jag skulle komma och studera i Cali och att jag var mer än välkommen! Jag blev så varm i hjärtat och ser så mycket fram emot mötet med denna dam, vars livserfarenhet jag aldrig ens kommer komma i närheten av.
Häftigt, minst sagt!
Ciao
Det är 63 år sen de träffades nu, men farmor har varit och hälsat på Svea några gånger. När min pappa och hans bror var på roadtrip i Usa strax innan jag föddes på 80-talet, bodde också de hos Svea när de kom till LA. Farmor har berättat för Svea om sina barnbarn och skickat bilder på oss, år efter år, så hon vet vem jag är och att jag är dotter till Bosse.
Jag kan knappt bärga mig tills jag åker nu och en av de första roadtrips jag kommer göra är att åka och hälsa på Svea. Hon är 95 år nu (!) och bor i Port Hueneme som ligger ca 10 mil norrut från Santa Monica. Jag fick foton av farmor för några veckor sedan och hon är så söt, ser ut som en riktigt genomsnäll gammal amerikaniserad dam som njuter av livet.
Port Hueneme är den lilla orten strax under Oxnard på kartan:
Jag skickade ett julkort till Svea när jag fått reda på allt detta och idag damp det ner ett brev från henne i min brevlåda, adresserat "Miss Sara Bergman" ?! Ja, det är väl bara att väja sig antar jag...
Hon skrev med sin knaggliga men oerhört vackra handstil hur roligt hon tyckte det var att jag skulle komma och studera i Cali och att jag var mer än välkommen! Jag blev så varm i hjärtat och ser så mycket fram emot mötet med denna dam, vars livserfarenhet jag aldrig ens kommer komma i närheten av.
Häftigt, minst sagt!
Ciao
NYE 2010...life is good
Nyår. hmm... Förväntningar...mera förväntningar, dyr klänning som man köpt i panik två dagar innan fast man vet att den efteråt till 99% kommer hänga längst in i garderoben och stinka bortkastade cash. Lägg till alkohol, stress och att man inte har någon att passionerat kyssa på tolvslaget och voila! ...du har den perfekta nyårsfesten!
Orka?!!! Därför valde jag och Josefine i år att fira vår nyårsnatt i hennes lägenhet, qualitytime med underbart god trerätters middag bestående av:
Ett och annat glas vin slank ner och vi var minst sagt rätt nöjda när vi såg ut över ett regnigt, blåsigt Göteborg och visste att vi slapp sätta foten utanför dörren. Det blev inte värre av att vi hade första parkett till fyrverkerierna!
Ett bättre nyårsfirande kunde jag inte haft just nu och jag kommer sakna denna tjejen så mycket när jag är borta.
Orka?!!! Därför valde jag och Josefine i år att fira vår nyårsnatt i hennes lägenhet, qualitytime med underbart god trerätters middag bestående av:
- Förrätt: Bruschetta gjord på vitlök, mera lök och hackade tomater med färsk basilikatopping, till detta bjöds det på en fördrink med en touch av jordgubbar
- Varmrätt: Smördegsknyten med quornfilé och chevré och honung samt lite dijonsenap för att få till det rätta stinget. Till detta potatisgratäng samt en rucculasallad
- Avslutningsvis en god, fräsch gino. Hackad frukt i form av banan, kiwi och jordgubbar med ett täcke av vit choklad. Skjuts in i ugnen och det praktiskt taget gifter sig i munnen!!!
Bon Apetit!
Ett och annat glas vin slank ner och vi var minst sagt rätt nöjda när vi såg ut över ett regnigt, blåsigt Göteborg och visste att vi slapp sätta foten utanför dörren. Det blev inte värre av att vi hade första parkett till fyrverkerierna!
Ett bättre nyårsfirande kunde jag inte haft just nu och jag kommer sakna denna tjejen så mycket när jag är borta.
L.O.V.E
Jag bara ÄR mitt korta rufs...
Det är lustigt hur mycket av ens personlighet och självkänsla som sitter i rufset alltså. Under detta året har jag kämpat och kämpat med att få håret att växa ut. Jag ville ha det där svallande blonda håret och känna mig lika kvinnlig som de jag ser på gatan (ja inte den gatan). Men lustigt nog har jag bara känt mig instängd och mer och mer malplacerad i takt med att håret vuxit. Ungefär som om jag måste hävda mig för att folk ska få rätt intryck av vem jag är, eftersom det inte syns på håret. Låter kanske larvigt, men jag bara ÄR mitt korta rufs, det är gött att va tillbaka och jag känner mig kvinnligare än nånsin!!!
AUGUSTI 2007
AUGUSTI 2008
DECEMBER 2009
DECEMBER 2010
AUGUSTI 2006
AUGUSTI 2007
AUGUSTI 2008
DECEMBER 2009
JUNI 2010 SEPTEMBER 2010 NOVEMBER 2010
DECEMBER 2010
GOTT NYTT ÅR!
